observandum

Idag är det typ påsk. Eller det är påsk. Jobbade lite kortare dag än vanligt och sitter nu här hemma på holmen med en öppen öl, en cigg och en inskickad deklaration. phet.
Jag frisknade ju till såsmåningom efter att influensan haft mig i sina klor i över en vecka. Vidrigt är ordet. Men jag får väl vara tacksam att jag inte behövde koka mitt eget te och hämta snytpapper. Och visst gjorde han det bra den lilla amerikanen, men jag har lärt mig att aldrig skicka en amerikan till apoteket. det var ett epic fail.

men jag nämnde ju bara i förbigående senast att jag varit på andra sidan jorden. Och visst har jag det. Indonesien minsann. Det var den bästa resan jag gjort. men jag har lärt mig att inte fylleringa från indonesien. det var dumt gjort.

Men nu är det dags att höja musiken, öppna fönstret och välkomna fyra lediga dagar! Sämre hade man ju kunnat ha det! tjo.

Nu är klockan snart tolv. Jag ligger hemma i pojkens säng och njuter av nyquilruset medan han sitter i vardagsrummet och knappar med något. Har varit sjuk i influensan sedan i lördags och är redo att börja klättra på väggarna. Även om det är skönt och så va att bli ompysslad och omhändertagen så behöver jag verkligen lite mer mänsklig kontakt nu än min amerikan. Och öl, jag behöver framför allt öl. Förhoppningsvis är jag människa igen imorgon så vi kan gå på den där inbokade middagen. Något jobb blir det inte imorgon heller dock, det fick jag dyrt och heligt lova efter att pojken igår kom på mig med att försöka ta en promenad. Ett äventyr som slutade med andnöd och koma i tre timmar. Jag hatar att vara sjuk. För övrigt har jag ju varit på äventyr. Bali och Gili öarna. Helt makalöst. Finns inte ord att beskriva.    Men nu börjar amerikat ta överhand här på kullen. Nyquilen smyger sig på och knappandet i vardagsrummet har tystnat så snart blir det en liten välbekant fajt om kuddarna.

Jag är världens sämsta bloggerska. (tror inte ens jag förtjänar en sådan titel). Men efter att ha varit själv i hela tre timmar är jag uttråkad och upptäckte till min förvåning att det i alla fall är en tapper själ som snubblar in på bloggen varje dag. Och för dig, kära okände, kommer härmed 2011års första blogginlägg.

Som ni (du) vet så självdör min blogg av tråkighet ungefär en gång per år. När alla inlägg handlar om att jag dricker te i fönstret här på holmen och kontemplerar livets underverk. och så mycket roligare än så blir det inte den här gången heller. Kanske är det dags för observandum att säga hejdå till bloggandet och hej till verkligheten?

Eftersom jag antar att jag känner dig, min enda läsare, så tror jag du vet allt om mitt liv redan. men en kort uppdatering kan väl vara på sin plats. - Holmen.Jobb.Bali.Semester.Kär.I'd rather burn out than fade away.

 

Valdagen är här. Studsade upp icke-bakis i morse till ljudet av Josephines sms och vandrade ut på holmen för röstning. Lustigt nog hade vi bytt röstlokal så först vandrade vi upp till fridhemsskolan för att lägga min röst, sen neråt längs Fleminggatan för att lägga hennes. Man undrar ju lite vart de drar gränsen egentligen med tanke på att vi bor på samma gata. Men fint som snus var det att göra sin medborgerliga rättighet. Sen vandrade vi runt holmen som sig bör och diskuterade livets besynnerligheter. Igår var jag dock inte lika pigg och alert. Bakistrollen hade mig i ett stadigt grepp efter kalasande med kollegorna in på morgonkvisten. Men roligt hade vi och det gör ju att man tar sig igenom dagen efter. Nu ska jag skruva upp volymen på städ-playlisten och dra ett varv med dammsugaren. För här vaknas valvaka ikväll!

 

 

Lördag. Återigen har en vecka passerat. Senast jag skrev så annonserade jag att någon hade lämnat mitt liv. Så fel jag hade. Det är som om vissa personer har en radar. Trodde det inte fanns något kvar att säga. Trodde allt var borta. Och så raderas alla mina föreställningar av ett telefonsamtal. Nu ringer min telefon varje natt. Och den säger samma sak varje gång. Jag vet att jag inte borde lyssna. Men jag lyssnar tyst i alla fall.

 

 

Dagarna svischar förbi som minuter här på holmen. Förlåt min sena ankomst. Mycket har hänt och mycket är detsamma. Hela Riget har setts och lagom arbete har presterats. En ny person har gjort entré i mitt liv och andra lämnat. Jag talar i gåtor och ibland i tungor. Men håll i hatten för snart kan jag inte gömma mig mer.

 

 

 

Hösten har verkligen kickat mitt ass den här veckan.

 

 

 

Sista dagen på semestern är här. Idag räcker inte ens ordet söndagsförvriden till. Imorgon är det tillbaka till verkligheten och hösten. Alla säger att hösten inte börjar förrän den 1 september. Men för mig börjar den den 16 augusti. Och som jag har föraktat och grämt mig inför den i år. Byta avdelning på jobbet, fylla åldersnoja, mörker, ensamhet och kyla. Fast igår bjöd jag in den. Ett försök att skapa en vänskaplig början. Jag tror att hösten och jag blev vänner. Vi brukar alltid komma mycket bra överens, och när han kom hit igår lugnade han mig med att det kan nog bli som vanligt. Vi kan dricka te, tända ljus, köpa matchande halsdukar och hattar, bota åldersnojan med ett stort kalas och kanske överleva avdelningsbytet på jobbet. Vi ska i alla fall bejaka varandra i år. Så nu längtar jag lite.

 

 

 

Bilder säger mer än tusen ord

 

 

Storslaget projekt; städa garderoben. Har plockat ut hälften av kläderna och nu har jag tröttnat. Vi skiter i det här va och tar en till cigg istället....

förövrigt öppnar jag dörrarna igen. Så torftigt med en alternativt två läsare per dag.

 

 

Efter att ha skjutit upp det i snart två veckor ska det ske idag. Jag ska hälsa på farmor. Jag har inte skrivit om det här för det gör för ont. Och jag har inte åkt tidigare för att jag är rädd. Jag är så rädd för hur hon ser ut, för vad hon kan säga, för hur jag kommer reagera. Min älskade farmor, som jag älskar mer än de flesta. Hon och farfar har liksom alltid varit mina. Ringde farfar för första gången sedan det hände i dag. Jag får så dåligt samvete för att jag inte ringt tidigare. Men jag har tänkt på dem varje minut av varje dag. Så om bara SJ kan sluta vara fittor och smsa mig mina biljetter så ska jag packa ner all rädsla och dåliga samvete och bege mig till Katrineholm. Får inte glömma näsdukarna.

 

 

”Låt stå”

Bjud inte hem främmande karlar från främmande länder om du inte tänker ligga med dem. Efter tre dagar blir de lite frustrerade och då blir det lite dålig stämning.

 

Men annars hade vi kul, jag och argentinaren. Lite ösregn, finmiddag, salsadans, stadshuset, slottet, öl på Cooperfeilds, biljard, öl på dovas, kubanska cigarrer, gamla stan, promenad på söder. sol. öl på Mossebacke, drink på gondolen, middag på thaibåten och en drink i skatteskrapan.

 

Sen hade fröken tröttnat och satte argentinaren på en flygbuss medan hon flög vidare i en taxi till vår betong.

 

Sömn tolv timmar. Försök att koka kaffe på arabiskt vis. Glömde gasen på. Några cigg i solen på balkongen. Tunnelbanan tillbaka till civilisationen. En dagens på Gården med Gust, bussresa hem. Tvätt med Markus. Fram med ”allt som är sönder-listan” och sätta Markus i arbete. Tunnelbana till väster. Film och polly. Somna på soffan. Tunnelbana i rusningstrafik med Gust. Hem till obäddad säng. Våra bästa år på tv. Somnade under filten. Vaknade 13.30. Kaffe och åter kaffe. Bloggskrivande.

 

Tadaaa.. mitt liv i detalj sedan i lördags. Jag älskar att ha semester.

 

 

 

Jag har besök från andra sidan jorden. Den är mycket större än jag kom ihåg den.

 

 

Hell yeah! Tre veckors semester! nu jävlar ska jag njuta.

Imorgon kommer Argentinaren, känns helt jävla bisarrt. Och innan dess ska jag hinna sanera lägenheten, dricka öl och svira ut på staden med underbara Linnea.

Jag har då onekligen en förmåga att utmana livet.

den här låten har fastnat så jävla hårt....